Vitalakansfebern

2010-02-25 @ 20:39:40
De senaste två modellerna som jag har sminkat inför plåtningar har varit så där vackert solkyssta på ett lagom sätt, vilket gjorde mig uppmärksam på min egen gulvita ,nästan genomskinliga, nyans. Att en av mina närmsta vänner har dessutom precis kommit hem brun som en pepparkaka, från en välförtjänt Thailandsemester mildrar knappast min "vit-som-ett-lakan-panik". Visserligen tycker jag ju att det inte är så snyggat att vara överdrivet solad så här mitt i vintern, men lite lagom glow är ju aldrig fel. Mina starka åsikter om solarierörens effektér på hyn hindrar mig från att lägga mig i den sk. kärringgrillen, hur "fräsh" den än skulle göra mig för stunden. Prematura rykor och postsolariecancer är inget jag vill se i min framtid, det räcker med den cancer som varit i mitt liv känner jag. Jag är ledsen tjejer (och killar), ni må vara skitsnygga nu och jag vill inte trampa någon på tårna, men tänk på vad ni gör med hyn- den är inte utbytbar!
     Även jag har varit ung och dum och dyrkat solen utan solskydd. Numera älskar jag fortfarande solen (den riktiga!), men med måtta och aldrig utan ett ordentligt solskydd. Jag har även fått min beskärda del av brun utan sol under min ungdom. BUSen gjorde framför allt ett gästspel under tiden som jag lekte underklädesmodell, då brunt var lika med snyggt. BUS är enligt mig kladdigt, meckigt och ger ett osäkert resultat och då har jag ändå provat mig igenom de flesta "vanliga" märkena och konsistenserna... Vad jag däremot upptäckte var att BUS faktiskt matchade min gula hudton perfekt, i motsats till de flesta andra medelljusa skandinaver.
     Nähe, jag får helt enkelt finna mig i att vara gulvit fram tills vårsolen återigen värmer min lilla frusna nästipp.



Mrs Paleface 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback