undefinedcreature

Hur personlig bör man egentligen vara i en blogg? Jag är tveksam till om jag vill spy ut alla mina tankar till allas beskådan, samtidigt som glättighet ofta är väldigt ointressant ( varför jag alltid dragit mig undan från den typen av människor). En gyllene medelväg tror jag knappast existerar i detta fallet. Folk läser, tolkar in och sprider rykten och gör stora höns av små fjädrar oavsett vilket förhållningssätt man har. Allt för många vill en (omedvetet?) illa och gottar sig mer än gärna i allt som inte är fluffigt rosa...
    Hur som helst så har det ondvikliga hänt ännu en gång. Allt det som jag vägrat tänka och känna på en lång tid har länge smugit i skuggorna, väntande på den minsta spricka i fasaden, ett kryphål till mitt medvetande. Jag har motat med all min kraft men till slut börjar denna svarta sörja av demoner att sippra in genom små, små porer av brister. Snart blev jag som ett såll och att hålla emot blir lönlöst. 
     Jag kapitulerar och finner att jag återigen ,med kallsvettig panna, vaknar upp av mina egna kvävda skrik varje natt. Jagad, förföljd, bedragen. Fastkedjad i någon sorts gråtonad limbo av känslor. Skillnaden är att denna gång vet jag att jag är starkare än jag har varit. Jag må vara fast idag men imorgon har jag än en gång brutit mig fri. 


    Ni som väljer att håna och skratta har friheten att göra det, men ni kommer heller aldrig att vara en del av mitt liv. 
    Ni som betyder något vet att jag kommer tillbaka imorgon igen. Men idag måste jag få vara svag...