undefinedcreature

Att få en fast anställning tycks för mig vara helt omöjligt. Ännu en gång har jag maktlöst fått se på när möjligheten glidit mig ur händerna, utan en chans att kunna påverka slutet själv. Som tur är har jag mitt förre jobb att falla tillbaka till. Ett jobb där jag stormtrivs men där det inte finns en tillstymmelse till framtid...
     Jag är tyvärr den sortens människa som mår som bäst när jag i förväg vet precis hur allt ser ut och kommer att fortlöpa, varför jag satte stort hopp i min förra anställning då det där fanns chans till en framtid. Nu krossades förstås detta och jag sätts åter i den situationen där jag knappt vet hur mitt liv ser ut från dag till dag.
      Nu står jag åter här i valet och kvalet att göra val inför framtiden. För trots omgivningens råd att ta det lugnt och vara i nuet kan jag inte låta bli att tänka på framtiden, på utbildning. Bara tanken på att gå tillbaka till universitet ger mig en stor ångestklump i halsen, men samtidigt ekar "alla behöver en akademisk utbildning i bagaget" i min hjärna. Jag är, tvärt emot vad somliga kanske tror sig veta, ingen korkad människa, tvärt om. Jag är fullt kapabel till att studera och skriva högsta poäng på såväl tentor som uppgifter, det är inte mitt problem, tro mig jag har testat.
     Min nemesis är det "sociala" runt själva studierna, alla dessa jävla basgrupper, gruppuppgifter etc. För om ni trodde att högstadiementaliteten med skitsnack och räkmackesurfing stannade på just högstadiet så kan jag upplysa er om att ni har helt fel. Det finns minst lika många falska människor på universitetet som på vilken högstadieskola som helst, enda skillnaden är att de är äldre och därför dyker upp mer oväntat.
     Jag är ingen omöjlig människa, vilket samtliga av alla arbetskamrater jag haft faktiskt har gett mig kvitton på genom att visa sin uppskattning. Detta säger jag helt utan att verka självgod, jag VET att jag ger mitt yttersta när det kommer till arbete, sen om man uppfattar mig som trevlig eller störig är upp till betraktaren. Punkt. 
      När jag hamnar i grupper med ovanstående (i mina ögon omogna) människor skickas jag mentalt direkt tillbaka till mitt osäkra tonårsjag igen. Jag mot världen, ensam och missförstådd, självömkande och undvikande. Ynk, ynk, ingen tycker om mig, ynk Ja, ni förstår ju att dessa tankegångar knappast är en gynnsam plattform för inlärning, snarare en grogrund för ångest och isolering. Dessutom vägrar jag att hjälpa någon annan till bättre betyg på bekostnad för hur min egen prestation upplevs. Aldrig mer!
     Är jag körd nu då? Nyss 25 år fyllda och utan några akademiskapoäng att briljera med? För hur skulle jag kunna överleva på min kreativitet, på något som är kul? Hur bryter man sig fri från demonerna som i 25 år troget suttit på axeln och väst i ens öra att man inte duger, att man inte är värd ett skit? Jag har sprungit i hela mitt liv, stannat upp och trott att jag skakat dem av mig, för att inse att de fortfarande sitter där med klorna hårdare nerborrade i mitt skinn än någonsin förr.
    Kanske är det genom att just följa hjärtat och ignorera alla väsande tvivel som man når toppen (lyckan?), kanske är det så man äntligen blir fri....